Av NH Berg

Skriver här av ett tidningsklipp författat av Nils Berg, som var fosterson till Bryngels barnbarn, vilken bodde granne med fastrarna Kristin och Augusta på Gaseberg.

"Om flera av de gamla gårdarna inom Bolstads socken finns mycket att berätta. GASEBERG (Gasebergsängen är det vanligaste namnet) är en av de äldre gårdarna som har en väsentlig historik. Gårdens ägare på adertonhundra fyrtiotalet, Bryngel Eriksson, köpte frälsehemmet, ett-sextondels mantal Gaseberg i Bolstads socken, för en köpeskilling av etttusen trehundra trettio 1.330 riksdaler banko.
Kanske de som eventuellt läser denna historik tillåter sig ett leende över det priset på en så stor gård. Jämfört med nuvarande priser på jordbruksfastigheter förefaller köpesumman löjligt liten. Det är dock svårt att jämföra den tidens penningvärde med nutidens. Bryngel Eriksson och Kajsa Eriksdotter, hade en dotter Maja-Stina född 1839.
När köpebrev vunnit laga kraft 1847, började Bryngel Eriksson med uppförandet av mangårdsbyggnaden, samt uppbyggnad av magasin och en byggnad inrymmande snickarverkstad, mangelbod och kammare. Olof Magnusson från Sundals Ryr, lär ha tjänat dräng hos Bryngel och Kajsa och efter några år blev det gifte mellan Maja-Stina och Olof.
Efter ingånget äktenskap flyttade de till en gård i Ekebro i Grinstad. Maja-Stina och Olof fick fyra barn, två pojkar och två flickor. Det påstods att Olof fick göra många dagsverken hos sin svärfar på Gasebergsängen, samtidigt som han också brukade gården Ekebro. Bryngel lär ha varit en fordrande arbetsgivare. Olof Magnusson drabbades av ohälsa och dog medan barnen annu var minderåriga. Efter makens död fyttade Maja-Stina och barnen till Gasebergsängen. Bryngel var då nyligen bliven änkeman. En av sönerna som hette Anders emigrerade till Amerika i unga år och återvände aldrig till Sverige. De tre övriga barnen Johannes, Kristin och Augusta stannade hemma och hjälpte mor Maja-Stina med skötseln av gården. Enligt uppgift av sonen Johannes dog morfar Bryngel Eriksson i slutet av 1880-talet, han var då kommen till hög ålder.
Johannes Olsson ingick äktenskap med Emma Ek från Norra Hagen och de bosatte sig i Ekebro som arrendatorer. År 1913 på våren flyttade de till Berg i Bolstad. 1920 kom jag till makarna Olsson på Berg som fosterson, två och ett halvt år gammal. Jag kallade mina fosterföräldrar, Faster och Farbror.

När jag blivit något år äldre fick jag ofta följa med Farbror Johannes till Gasebergsängen. Han hjälpte till med skötseln av gården eftersom mor Maja-Stina och systrarna nu var ensamma på Gasebergsängen. Kristin var sömmerska och kokerska. Det senare betydde att hon ofta var ute på gårdarna och gjorde i ordning mat, när det skulle hållas storkalas eller begravningar, som på den tiden var något av fest som varade i dagarna tre.

KUNNIG MAN
Farbror Johannes berättade mycket om sin morfar Bryngel, hur han tillverkade klockor, snickrade möbler och utförde smidesarbeten. Att Bryngel Eriksson var en konstnär för sin tid, är det mycket som talar för ännu i våra dagar. Hans vidsynthet ger den stora vackra mangårdsbyggnaden på Gasebergsängen belägg för. Många av honom gjorda klockor finns ännu, fullt funktionsdugliga, lite varstans och de är alla mer än hundra år gamla. Hans kunnighet i snickeriyrket visas av de många möbler som han tillverkade.
Det som mest minner om Bryngels kunnighet i den vägen är dock de stora pelarna som bär upp läktaren i Bolstads kyrka. Farbror Johannes berättade hur morfadern gjorde när han svarvade pelarna, först var det nödvändigt att göra en så stor svarv som fordrades för de stora ämnena. Den vanliga svarven Bryngel använde när han svarvade mindre förmål drogs för hand ett stort hjul försett med dragrem till svarven som gav den lämplig hastighet. Den stora svarven gjorde Bryngel enbart för tillverkningen av de stora pelarna, en trösverksvandring med en häst var drivkraften.
Farbror Johannes hade lärt mycket av sin morfar och hade själv ett stort intresse i mekaniskt skapande. Klockor försökte han sig inte på att tillverka, däremot var han duktig sadelmakare. Hästar och seldon var Farbrors främsta intressen.

DEN SISTA FÄRDEN
Minnena är många från barndomen på Berg och de många besöken på Gasebersängen. Efter en tids sjukdom avled Maja-Stina på Gasebergsängen den 27 november 1925, Åttiosex år gammal. Nu skulle det rustas till begravning, släkten var stor, grannar och vänner många. Hela den stora mangårdsbyggnaden var fullsatt med begravningsgäster. På begravningsdagens eftermiddag begav sig begravningsprocessionen i väg till kyrkan. Det var sammanlagt tjugosju hästskjutsar och en bil. som ägdes av släktingar från Göteborg. En gammal viljestark kvinna gjorde sin sista färd. Om Maja-Stina kan också sägas att hon hade "hjärtat på rätta stället"

TRADITIONER 
Faster och Farbror firade årets helger traditionsenligt, och så var det också på Gasebergsängen. Julen var den högtid som det gjordes extra mycket för och gamla traditioner vidmakthölls. Till det hörde kyrkbesöken och de traditionella julkalasen som var vanliga i alla hem i trakten, samt mycket annat. Detta år 1925, skulle inget kalas hållas på Gasebergsängen, ej heller på Berg. Det var sed att när någon anhörig i hemmet dött under året hölls inget julkalas i det hemmet. Ej heller i hem som nära anhöriga bodde.
En annan sed var att tända ljus på juldagsmorgonen, ju fler ljus desto bättre ställt ansågs det att gårdens ägare hade det. De närmaste dagarna före jul hade det fallit mycket snö. Juldagsmorgonen var ovanligt mörk, tunga mörka moln bådade mera nederbörd. På Berg var man tidigt uppe denna juldagsmorgon i färd med att ställa iordning skjutsen för färden till julottan. Systrarna på Gasebergsängen skulle skjutsas. Jag var lycklig över att få följa med, medan de övriga på Berg skulle stanna hemma. Farbror tyckte det räckte med en skjuts, han var nämligen mycket rädd om hästarna.
I gårdarna runt om på slätten tändes ljus. Ljusen skulle vara tända tidigt på morgonen så att de som skulle till julottan kunde se prakten. Någon fick dock vara hemma och se till ljusen, då det var stor risk för brand.

VACKERT MINNE
När vi hade hämtat systrarna Olsson på Gasebergsängen, körde vi förbi en liten ryggåsstuga, som var nästan gömd i all snön. I ett litet fönster på stugans gavel som vette åt vägen hade de som bodde i stugan tänt två ljus. Det svaga skenet från ljusen avtecknade sig så vackert i snön utanför. Jag beundrade den lilla stugan och de två ljusen i fönstret, ett minne som förblivit levande genom åren. Dessa människor var mycket fattiga och de hade tänt ljusen för att fira julen, utan tanke på att tävla med sina grannar om vem som hade de flesta tända ljus. Familjen var ung men med träget arbete och hederlig vandel skapade de sig en god ekomomi och de byggde också en bra bostad åt sig och barnen. Det är nu femtiotre år sedan och jag var åtta år gammal då.
Mitt liv har skiftat mycket sedan dess. Faster och Farbror, systrarna på Gasebergsängen är för längesedan döda. Själv är jag drabbad av sjukdom sedan mer än tjugo år tillbaka. Jag är dock tacksam för att jag fick växa upp bland dessa människor jag berättat om, och som berättade så mycket om bygden och människorna.

Minnena från barndomen förblir tydliga trots år och sjukdom."
 NH Berg